Oskrivet blad, nytt kapitel, kämpa hårt, slå dig blodig & ge aldrig upp.
Jag vet inte alls, jag stångar mig blodig i den här depressionen alltså.
Som idag, när jag pratar i telefon med en av mina närmsta vänner så slår ångesten till som en käftsmäll, illamåendet & yrseln kommer på beställning.
Jag kan inte släppa att fundera över varför jag får ångest, jag vill ha en förklaring för att kunna förebygga det.
Det ingår ju i mitt kontrollbehov, jag vet. Något som jag också bör jobba med mer.
I helgen så började vi packa, visst jag kan packa lite själv, men orken & energin ska gå till att kanalisera ett positivt mönster utan stress.
Jag är sjukskriven för att orken är slut, kroppen lyder inte & det har gått så pass långt att min kropp stänger av sina funktioner genom att “förlama” ansikte, tunga & händer under de mest stressade situationer.
Nu är det ju så att såna här sjukdomar ter sig olika beroende på individ.
Hur ska jag då klara av en flytt?
Det gör jag inte.
Därav så är både flyttfirma & städfirma bokad.
För att den här växlingen mellan boenden ska gå så smärtfritt som möjligt för mig.
Visst underlättar det för Söderkisen också, men han får ändå dra det största lasset, nämligen mig, i min uppstressade ångest & i mina utmattningsfaser.
Att vara sjukskriven är ju dessutom inte gynnsamt för ekonomin,
något som vi i hushållet fått veta klart & tydligt.
Men vi gör det bästa av situationen.
Vi gör soppa på en spik i många fall men igår så gick inte ens det längre.
Det jag kunde erbjuda sambon när han kom hem hade varit
pulvermos, frysta hallon & lite paprika creme fraiche.
Efter ett antal påbackningar om att jag måste svara nästa gång hon ringer
så svarade jag på kvällskvisten & då hade hon, dvs Jeanette varit & handlat.
Åt oss!
Jag visste inte då & vet inte än hur jag ska visa min tacksamhet över en sån gest. Det är obeskrivligt.
Så vår kyl, frys & skafferiet är nu påfyllt med ett stort lass av gott & blandat.
Så tack Familjen Lanzwall, jag är så tacksam 
Jag känner ändå förändringarnas vind.
Det kommer att bli bra, så jäkla bra.
Jag har sovit bra på nätterna i nästan en hel månad nu, det är fantastiskt.
Jag behöver inte ta behovsmedicin varje dag, inte ens varannan.
Jag har börjat utforska mindfullness mer, mitt spirituella jag mer & framförallt börjar jag förstå mitt eget mående mer.
Både ur sjukdomsbildens perspektiv & ur “jaget”.
Om ni uppfattat mig som en flummig själ tidigare så ska ni bara veta vart jag är idag 
Men jag är tacksam över livet, över mina nära & jag är så förälskad i mannen jag bor med.
Allt går åt rätt håll, allt ska bli bra.
“Det kommer aldrig bli som förr, bara bli bättre”
Ta hand om er & ha en underbar torsdag
